Vissa elever stannar kvar i minnet och det händer att jag tänker på dem ibland, trots att det var flera år sedan jag undervisade dem. Inte sällan är det de elever jag gått några ronder mot och som jag därefter fått en speciell relation med. En sådan elev träffade jag förra veckan. Vi har ganska nyss flyttat vårt programs lokaler från en annan byggnad in i huvudbyggnaden och där går också eleven jag undervisade för tre år sedan på introduktionsprogrammet. Dessförinnan hade jag samma elev på högstadiet under ett år då jag tillfälligt lämnade gymnasiet. Jag har alltså känt eleven i fråga under många år, trots att vi bara delat klassrum i två. Som så många andra elever som misslyckats på grundskolan har eleven en rejäl ryggsäck och har lyckats vandra långt trots tyngden.

Förra veckan gick jag genom korridorerna i jakt på en elev. Jag hade som vanligt bråttom och gick som vanligt snabbt med blicken fäst i fjärran.

“Hälsar du inte längre”, hörde jag då och vände mig om mot en skäggig ung man. Efter ett par sekunder insåg jag att detta var den före detta väldigt lilla eleven, som nu blivit en ung man. Till våren tar han studenten och även om någon kurs skulle fattas är det helt fantastiskt att han finns i en gymnasieskola och att han faktiskt hälsar med glädje. “Bästa läraren”, så kallade han mig och nej, det tror jag inte på egentligen, men jag är glad att vi hann prata en stund. Han är en av de elever som stannat kvar och som kommer att göra det länge.

Igår fick jag ett sms från en annan sådan elev, som efter flera år av psykisk ohälsa ska läsa in en gymnasieexamen. Att fortfarande vara en person i hens liv och vara den hen vänder sig till är stort. Vad vore läraryrket utan eleverna? Ingenting om du frågar mig.

Photo by Jan Tinneberg on Unsplash


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.