Jag vet inte om jag helt missuppfattat det jag läst om lågaffektivt bemötande, men för mig verkar det faktiskt snarare som debatten just nu förs av sådana som gjort det. Att lågaffektivt bemötande skulle handla om att lärare kapitulerar och låter eleverna göra precis som de vill är för mig en total feltolkning. För mig handlar det istället om att det aldrig är vettigt att möta barn och ungdomar i affekt om man själv, som vuxen, handlar i affekt. Det går inte att skrika en skrikande elev lugn. Det tror jag egentligen varenda lärare vet och i de flesta fall också arbetar efter. Sedan är jag tveksam till om de skulle sätta etiketten lågaffektivt bemötande på agerandet.

De första åren jag var lärare blev jag inte sällan förbannad på riktigt. Det tog mycket kraft och energi och var inte särskilt effektivt. Det var när jag lärde mig att istället “fejka ilska” och vara tydlig utan att höja rösten som jag kunde nå de elever som var väldigt vana vid att lärare höjde rösten och snarare blev värre än bättre av att bli tillsagda inför andra. Jag insåg också att det inte automatiskt är så att en lärare får respekt, utan att klyschan om att respekt är något man förtjänar i högsta grad gäller i skolan. Det kan tyckas sorgligt att en lärare inte automatiskt får respekt och det är på många sätt sorgligt, men också en verklighet att hantera.

Låt oss gå 20 år tillbaka i tiden. De elever som stökade mycket hamnade då ibland i korridorerna och det i sig är ett misslyckande. Samtidigt hade alternativet att de störde en hel grupp inte varit att föredra. Det jag insåg ganska snabbt var att det var riktigt effektivt att lära mig namnet även på de korridorsvandrare som jag aldrig undervisade och försöka skapa en relation till dem. Jag passade också på att prata lite extra med elever jag hade som av någon anledning inte fått vara kvar på lektionen. Lärare ska inte vara kompisar med eleverna, det håller jag verkligen med om, men att skapa en vettig relation till de som behöver det mest är ett vinnande koncept. Ofta pratade vi fotboll och eftersom det var på den tiden då GAIS och ÖIS kunde återfinnas i samma division som Häcken och Blåvitt fanns det mycket att diskutera. I det område jag arbetade då var Häcken närmaste laget, många höll på GAIS och jag var självklart blåvit in i själen.

Tydlig med vilka regler som gäller i klassrummet har jag alltid varit, men det tog några år innan jag fick den ordning jag ville ha, utan att själv behöva investera speciellt mycket känslor i processen. Mycket handlade det om att jag kände eleverna och att de kände mig. Jag kunde, och kan fortfarande, uppfattas som väldigt sträng, men även om jag inte vinner några popularitetstävlingar i nya klasser lär sig eleverna ganska snart att jag bryr mig om dem och framför allt hur det går för dem. En stor skillnad mellan den lärare jag är nu och den jag var då är att jag lärt mig att inte skuldbelägga elever som misslyckades, utan istället försöka hitta lösningar som gjorde situationen bättre för såväl eleven, som mig och resten av klassen.

Bo Hejlskov Elvén är den författare som många förknippar med lågaffektivt bemötande och hans största budskap är att känslor smittar och att det är meningslöst att bemöta en adrenalinstinn elev på ett sätt som ökar adrenalinet ytterligare. I en extrem situation kan det kanske tyvärr behövas, men alla andra stunder du möter eleven är det lärarens ansvar att skapa en klassrumsmiljö där även den här eleven kan fungera. Det gäller också att komma ihåg att Hejlskov Elvéns metoder handlar om barn och unga med NPF-svårigheter och inte om att alla ungar ska få göra som de vill.

Det var när jag började arbeta på introduktionsprogrammen för 12 år sedan som jag på riktigt lärde mig hur ett framgångsrikt bemötande ser ut. Till oss kom elever som misslyckats i skolan och som inte sällan var sönderskällda. De såg lärare som fiender och studier som straff. Trots överlämningar från grundskolan som målade upp en bild av elever som inte gick att ha i möblerade rum blev det sällan de elever vi såg när de väl dök upp.

Här fungerade inget annat än lågaffektivt bemötande, eller i alla fall min tolkning av det. Bemötandet från oss var lugnt. Vi ställde krav, men ingen elev som inte kunde leva upp till dem blev skuldbelagda. Vi uppmärksammade små framgångar och märkte att beröm inte var något de här eleverna var bortskämda med. Vi förklarade konsekvenser av vissa beteenden och uppmanade våra elever att ta ansvar istället för att skylla misslyckanden på andra. Jag tror inte att jag höjde rösten mer än någon gång om året de åren jag arbetade på introduktionsprogrammen. Visserligen handlade det om små grupper på runt tio personer, men det var ganska många av dem som tidigare hade kunnat riva ett klassrum.

Det jag också lärde mig var att aldrig bli provocerad, bemöta lugnt i stunden och ta ett allvarligt samtal med berörd elev så snabbt det bara gick. Jag tillrättavisade inte inför andra, jag lät inte eleven tappa ansiktet och det som hade kunnat blossa upp till något rejält blev sällan mer än en svordom och sedan lugn. Kanske ett toabesök för att lugna ner sig, men i princip aldrig några stora konflikter och aldrig någon maktkamp. Att det var jag som bestämde i klassrummet var aldrig någon tvekan, men det var något jag byggde upp över tid och ingenting jag behövde skrika fram i redan hetsiga situationer. Det går som sagt att vara väldigt tydlig och väldigt bestämd och ändå hålla sig helt lugn.

Ibland tar jag fortfarande lite löjliga maktkamper med elever som behöver förstå vem som bestämmer, men jag höjer i princip aldrig rösten och jag brukar ändå få som jag vill. Det jag fortfarande jobbar med och börjar bemästra är att aldrig låta ett misslyckande stanna kvar och förstöra fler lektioner än den som gick fel. Alla elever kan utvecklas och de stämplar som elever så ofta får som “stökig” eller “störig” är ingenting som någon tjänar på. Jag tror snarare på “love bombing” och beröm så snart det finns ens en tillstymmelse till skäl för det. Då har du som lärare mandat att säga ifrån eftersom du uppfattas som rättvis. Den som bara sänker och inte lyfter får aldrig eleverna att växa.

Jag tror på riktigt att Bo Hejlskov Elvén har rätt när han säger att de som kan bete sig bra gör det. Att alla barn och unga vill lyckas. Däremot är det inte alla som kan det och som behöver extra stöttning av oss vuxna. Kalla det lågaffektivt bemötande eller vanligt sunt förnuft, men att skälla på någon för att få denne lugn lär aldrig fungera. Att lyfta ut eller undan kanske kan vara nödvändigt, men får inte användas som ett onödigt maktmedel. Därmed inte sagt att lärare som hamnar i en sådan situation gör fel eller att eleven som tillrättavisas ska få skadestånd. Då hamnar debatten i andra diket. Att bemöta lågaffektivt har för mig aldrig varit att inte säga ifrån eller att vara tydlig med att det är läraren som bestämmer, snarare tvärtom. Tydlighet är viktigt, liksom lugnet. Det får aldrig bli en dragkamp mellan elever och lärare om makten i klassrummet. Där behöver vi alltid vara glasklara med att läraren bestämmer, men också att denne lärare måste vara en god ledare.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.