Förra veckan stannade jag kvar en stund efter lektionen i historia och pratade med några av mina elever i trean. Ambitiösa tjejer som har det gemensamt att de är väldigt stressade över skolarbetet. En av dem frågade mig om jag var stressad på gymnasiet och jag fick tänka en stund, men konstaterade sedan att stress inte var något vi pratade om. Vi fick uppgifter, pluggade till dem eller inte. Oavsett skulle i alla fall inte jag tala om stress, utan om en prioritering. Vi visste också vad som gav höga betyg, att plugga och kunna det vi trodde (visste?) att läraren skulle fråga om. Det gällde bara att lära sig och ifrågasätta så lite som möjligt.

Jag tillhör inte de lärare som glorifierar min egen skoltid. Tvärtom var mina gymnasieår rätt så tråkiga och jag avskydde den konservativa undervisning jag mötte, där läraren alltid hade rätt svar. När det gäller innehåll hade jag mycket hellre gått i skolan nu när perspektiven är fler och kopplingen till verkligheten större.

Däremot tror jag att även jag hade varit en mycket mer stressad elev nu. Skillnaderna ligger i att vi lärde in och svarade rätt på prov, medan elever nu oftare behöver producera. Kraven på oss var begränsade och tydliga och betyg var ingenting man diskuterade. Vi fick dem utifrån hur klassen som helhet presterade och huruvida våra resultat befann sig över eller under medel. Jag avskydde det som sagt, men det fanns ändå ett slut och det gick att bli färdig. Nu kan alla uppgifter lösas på tusen olika sätt och det är lätt att den ambitiösa eleven fastnar för länge på en uppgift och därför inte hinner med allt.

Hur mycket tid lägger ni på att tänka på hur mycket ni har att göra och hur mycket gör ni egentligen?

Det var den fråga jag ställde till mina elever, som skruvade lite på sig. Strukturen saknas på många sätt i dagens skola och vi behöver dessutom hjälpa våra elever att bli självständiga nog att skapa en egen struktur. Vad ska göras? När ska det göras? Vad ska prioriteras?

Risken är stor att det blir en tv-serie på Netflix som får ens uppmärksamhet, istället för de skoluppgifter som borde göras. Ibland även under skoltid. Tillgången till underhållning är så otroligt mycket större än när jag växte upp. Då fanns få kanaler och ungdomsserier var extremt ovanliga. När Beverly Hills började sändas på Tv4 1991 var det något helt nytt och det sändes ett avsnitt i veckan, som man kanske fick se om pappa inte skulle kolla på nyheter samtidigt.

Så vad vill jag säga egentligen? Att våra elever utsätts för ständig bedömning och dessutom måste producera en massa i en rad ämnen. Ingenting kan bara göras, utan allt måste teoretiseras och analyseras, även i de ämnen som förut var mest praktiska. Lägg sedan till alla lockelser som finns i form av tv-serier, sociala medier, spel och youtube och inser att dygnets 24 timmar definitivt inte räcker till. Vi behöver hjälpa våra unga att skapa en fritid som innehåller både skolarbete och återhämtning och det är inte bara skolans ansvar. Här behöver även föräldrar fundera över hur de kan få sina barn att lyckas i skolan, utan att bränna ut sig på köpet. Jag tror att lösningen är en tydlig tid för arbete och en tydlig tid för vila.

Det lärare göra är att ta tillbaka ansvaret för lektionsinnehållet och styra de uppgifter som ska göras hårdare. Det kan handla om prov eller andra uppgifter, men de måste vara tydligt avgränsade och eleverna får inte lämnas för ensamma. Jag önskar också att vi kunde få nya kursplaner med ett rimligt centralt innehåll så att stressen för att hinna med allt inte smittar från lärare till elever. Vi kan inte fortsätta att fokusera på kvantitet, när det vi behöver är kvalitet.

Photo by Tim Gouw on Unsplash


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.