En dryg månad med distansundervisning och det börjar bli riktigt segt. Visst är det fortfarande så att de flesta eleverna dyker upp och många gör absolut vad de ska. För andra är jag bekymrad, då det är tydligt att energin börjar ta slut. Idag hängde några elever kvar i vårt möte i Google Meet efter lektionen och beklagade sig över hur svårt det var att studera hemma. Vi pratade lite om vikten av att strukturera sina dagar med både studiepass och pauser och jag uppmanade dem också att försöka skapa studiegrupper antingen online eller att faktiskt ses. Vissa elever sitter i det kommunala biblioteket som ligger i anslutning till skolan och som fortfarande är öppet, andra pluggar hemma hos varandra, några har bott i en sommarstuga under en period och pluggat där tillsammans, men många är väldigt ensamma.

Även min energi börjar ta slut. Visserligen är det så att jag börjar få lite mer snurr på själva undervisningen och jag behöver inte lägga fullt så mycket extratid längre för att få dagarna att flyta hyfsat. Ändå tar distansundervisningen mycket mer energi än “vanlig” undervisning gör. Mycket tror jag handlar om att jag ger lika mycket, om inte mer, till mina elever, men får väldigt lite tillbaka. Det finns ingen dynamik när eleverna befinner sig i en liten ruta på Google Meet och även om jag försöker få till en del samtal enskilt eller i mindre grupper kan det inte ersätta riktig kontakt.

Det har blivit väldigt tydligt för mig hur mycket finlir som behövs för att göra undervisningen bra. Inspelade genomgångar i alla ära, men det finns ingenting som kan ersätta undervisning i ett klassrum. Även om jag försöker hålla genomgångar synkront ser jag inte eleverna på samma sätt när de befinner sig på skärmen som när de finns framför mig. Allt jag säger filtreras genom dem. Det kan vara att någon gör en min som signalerar osäkerhet eller en gest som visar att jag går för fort fram. Direkt kan jag då ändra min genomgång, repetera något, förtydliga eller ställa kontrollfrågor. Nu kan jag inte mer än hoppas att eleverna vågar avbryta och ställa frågor, men jag vet att vissa tycker att det är svårt.

Nu verkar det inte bättre än att distansundervisningen kommer att pågå hela terminen. Många kommer att få sina betyg ändå, men i princip alla kommer att få med sig sämre kunskaper än de hade fått om undervisningen fortsatt som vanligt. I skolan, i ett klassrum med en lärare. Vissa elever är riktigt oroliga, medan andra tar det med jämnmod och tänker att ett E räcker fint. För mig växer frustrationen när jag märker att jag tappar vissa elever. Fokusera på det som fungerar brukar det heta och ja, visst ska vi göra det, men vi ska inte heller glömma att undervisning är mer än att tala till några rutor på en skärm. Att tro något annat är att underskatta lärare och också att underskatta den dynamik som skapas i mötet mellan lärare och elever genom god undervisning.

Det gäller att hålla i och att hålla ut. För elevernas skull. Det jag har lärt mig de senaste veckorna är att det jag tycker om med mitt yrket är mötet med eleverna och den undervisning vi delar. Jag kommer aldrig att frivilligt söka en tjänst som innebär att distansundervisning blir norm. Däremot tror jag att distansundervisning för enstaka elever kan vara något att fortsätta med. Enstaka. Kanske en eller max två i varje klass. Det är nämligen ungefär så många som presterar bättre nu än de brukar göra.

Foto: Photo by Petr Macháček on Unsplash


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.